Att ha spenderat drygt 30 dagar på ett jobb som är väldigt psykiskt påfrestande suger ur en enorm del av sin livslust. Att man direkt efter jobbet måste hem för att plugga tills ögonlocken slår igen fyller direkt inte på några batteri. Att ens sociala liv är begränsat och den enda människan man träffar utanför jobbet är Klompen. Klart att telefonräkningen går ner. Man orkar inte vara social. Det räcker med att man måste slå på ett falskt leende till alla förbannat otacksamma gäster. Det är knappt så att jag klarar av den bedriften. Tur att man har en chef/pappa som jobbar efter "rätt är rätt" istället för "kunden har alltid rätt", eftersom kunden fanimej aldrig har det.
Nej, kära du, jag kan inte kompensera med en kaffe bara för att vår kycklingröra inte föll dig i smaken. Det handlar om en smaksak, inte dålig service.

Nu lämnar vi det sidospåret och kliver vidare.

Om sanningen ska fram, var det mest det faktum att hela grejen gjorde mig avundsjuk och deppig. Att vara tvungen att leva mitt liv på ett sätt jag inte vill, men måste. Att sukta efter en kall öl på en uteservering med fantastiskt sällskap. Att få vakna en morgon och veta att "idag kan jag göra vad fan jag vill". Att njuta av livet. Att få skratta så att det känns. På facebook kastar alla det i ens ansikte. Vi är väldigt bra på att berätta hur bra vi har det. Hur mycket färg man fått i solen. Hur gott glassen smakade. Hur bra si och så är. Så sitter man där och vet om, att när sommaren är slut kommer jag att vara blekare än vad jag är nu. Jag kommer förmodligen att vara fetare också för jag hinner knappt med gymmet och äter upp allt jag bakar på jobbet. När maj månad är slut har jag jobbat över 200 timmar (förmodligen 240) och samtidigt har jag pluggat på 150% (Jag vet att det är självförvållat. Att jag icke bör klaga, vilket jag inte gör. Jag påpekar bara.) Men när man har svårt att se lyckan genom sorgen och går på sin sista reserv, då fyller facebook två funktioner. Den trycker ner en och ser till att den värdefulla tiden man har, går till skit. Så i ren ilska inaktiverade jag mitt konto, för att när livet vaknar upp på rätt sida, aktivera det igen.

Tills dess finner man min vardag här, på queerpack eller på älskade twitter.



random bild på mina 24timmar ute i friheten. Resterande kommer snart jao.

You're so mean when you talk
About yourself, you are wrong
Change the voices in your head
Make them like you instead

So complicated, look how we all made it
Filled with so much hatred
Such a tired game

It's enough
I've done all I can think of
Chased down all my demons

Man hade insett faktum. Accepterat att dörren slogs igen rätt framför mina ögon. Livet hade börjat gå vidare. Se ting från den ljusa sidan, att jag åtminstone hade flertal mer än dugliga reservplaner. Den bästa blev inte av, men livet gick vidare. Jag skulle fortfarande förverkliga mina drömmar, men bara ta en annan väg dit.
Sen bestämmer de sig för att öppna upp dörren på glänt igen. Återigen tända det där hoppet bara för att kunna upprepa processen och smälla igen dörren ännu en gång. Och hur fan tar jag det då? Vetandes att jag var så nära. Att jag nästan var där. Nästan hela vägen fram. Reserv. Sveriges, för min del, bästa skola. Sveriges bästa ö. Möjligtvis Sveriges bästa plats. Reserv. Jag som hade tagit allt så bra kände mig helt plötsligt nedslagen. Men samtidigt är frågan den, snubblar man hellre på mållinjen, än att inte se den alls?

Blir så jävla ledsen över det faktum att Sverige inte kommer att ha sin bästa back under OS i sommar. Bästa Rohlin kör på taskig tajming och drar på sig en korsbandsskada. Sverige kommer att få det jävligt tufft att hitta en ersättare som kommer att briljera som den damen, som lätt är en världens bästa. En blir så jävla ledsen. När sedan hälften av laget är skadade, bland annat Fischer och Schelin (inget allvarligt möjligtvis men inte på tip-a-la-top) får mig nästan att fälla min första tår på över 1 år. Man vill inte vara Dennerby nu inte. Pia Sundhage vill jag alltid vara dock.

Kan för övrigt inte längta mer efter OS. Livets liv blir det då. Jag kommer ockupera TVn, eller köpa mig en egen. Allt ska jag se. Till och med yxkastning.

Efter en outtalad paus gör jag en av alldeles för många comebacker. Bloggar numera lite på Queerpack, men den bloggen är inte riktigt till för "hej idag har jag gjort detta och känner lite så här" inlägg, vilket jag är lite småsugen på. Så tjenis tjenis! (Förmodligen mest riktat till mina kära små barn efter som att de är de enda som läser denna blogg...)

Efter cirka 500 bröllopsbilder valde jag att ta en paus från photoshop och kameran. Så fantastiskt skönt har det varit, men igår råkade jag trycka mig in på moderskeppet och fann mig lite inspiration. Slog ihop detta med min längtan efter att resa och Australien. Summan blev att gå igenom de bilderna vi inte har gjort något av än.

Jag skulle anse att denna nyhet är större än denna. Och det skulle gälla alla ifall man skulle byta ut Marta mot Zlatan. Men det är så livet är. Orättvist.

Meningen var att min bild skulle se helt annorlunda ut. Julija levererade temat "Storebror ser dig" och idén jag hade från början var att helt enkelt peka finger åt kameran för inte fan bryr jag mig ifall någon ser mig. Det skulle vara bildens budskap och totalla lögn. Mitt problem är ju att jag alltid brytt mig för mycket. Så det blev att visa vad jag gör när storebror eller någon annan ser mig. Jag gömmer mig. Och det är självklart valda färger, inget jag bara random satte dit. De säger inte allt, men en liten del. En är så djup, ni vet.

Mitt liv kan få en vändning idag. Det är lite jobbigt samtidigt som det är skönt när ens framtid ligger i någon annans händer. Mindre ansvar för en själv, men även mindre chans att påverka. Vilket som, är jag lycklig ikväll gick det vägen. Kommer inlägg i "Die motherfucker die" anda, gick det motsatsen. Spännande. Vi kör en bild på de. Som inte har något med saken att göra.

Yeah. Jag pratade om det för att tag sen, att jag skulle slänga upp mina mål med min träning. Jag skrev dem igår efter att ha haft dem klara i huvudet ett tag. Sugna på att se? Like I give a shit.